Våga ta hjälp!

Postat den: 2017-02-18 @ 10:11:00 | Allmänt | Kommentarer (2)

Jag har aldrig varit den ryttaren som tagit hjälp veckovis och ofta, utan jag har tränat lite mer då och då när det har känts lagom. Ibland har jag tyckt att jag klarar mig tillräckligt bra själv och att jag inte behöver någon hjälp. Fel fel fel. Alla behöver hjälp!
 
Det är väldigt många som är lite för självbelåtna för att ta hjälp vilket jag tycker är väldigt synd. Alla ryttare kan bli bättre och även fast man kan lära sig av sig själv och sin häst så är det en enorm tillgång att ha en tränare att ta hjälp av som man litar på. Jag tror att det är väldigt viktigt att våga ta hjälp och få hjälp med sina problem både för sin egen och hästens skull. Det är inte heller helt fel att be kompisen från marken att hjälpa till och fråga vad hon/han tror att man kan göra annorlunda. Alla kan oftast säga något! 
 
Som det är nu så tränar jag mer än någonsin, och utvecklas också mycket mer än vad jag gjort tidigare! Givetvis är träning en ekonomisk fråga och alla har inte råd att träna hur mycket som helst, men för mig är det numera en väldigt hög prioritering före allt annat som kostar. 
 
 
Jag får hjälp med Monty av Anneli ungefär varannan vecka och Obelix och Arragon kommer jag att träna så mycket som jag bara har råd med nu under våren, och då speciellt Obelix för att vi ska kunna komma ihop mer som ekipage och komma igång på rätt väg redan från början efter hans långa konvalecenttid. Träning är viktigt och man kommer långt bara på att inse det och ha rätt inställning när man åker på träningarna. Är otroligt tacksam för all hjälp jag får av Anneli som jag verkligen tycker är toppen som tränare, och att jag har tillgång till flera duktiga tränare både på hemmaplan och i andra delar av landet. 
Att komma ihåg är också att det kanske inte alltid är den dyraste och med flest meriter som är rätt tränare för just DIG. Man får leta tills man hittar någon som känns rätt och inte bara jaga den dyraste och häftigaste tränaren! 

Sista säsong

Postat den: 2017-01-18 @ 05:47:00 | Allmänt | Kommentarer (0)

Det känns väldigt konstigt att sitta och planera för min och Arragon, troligtvis, sista säsong tillsammans. Vi har trots allt hängt ihop i snart 3 år och under den tiden har vi  hunnit bygga upp mycket.
 
Vad vi har lärt oss mycket av varandra... Jag tror inte att det finns någon som känner mig så bra som Arragon egentligen, även fast han är en häst.. ;) Men han vet precis vilka knappar han ska trycka på i alla lägen. Arragon är den enda hästen jag ridit som jag verkligen har känt är precis som handen i handsken för mig. Han är perfekt! 
 
 
Jag försöker att inte tänka så mycket på att han kanske inte är min nästa höst utan ta vara på tiden vi har kvar istället, men det är svårt att låta bli att tänka på det och inte räkna månaderna. Men att inte släppa taget är oundvikligt för att kunna satsa vidare. Tyvärr har vi ju en sport som kräver mycket pengar och så är det inte bara för mig utan för alla. 
 
Så mycket roligt vi gjort tillsammans, och så mycket jag älskar den här hästen. Knäppa, älskade och fina Arragon <3 Han är verkligen en "once in a liftime". Älskade ponny <3 
 
 

Beslut om Arragon

Postat den: 2016-11-25 @ 06:02:00 | Allmänt | Kommentarer (1)

Nu har jag tagit ett beslut som alla ponnyryttare säkert någon gång får ta. När det är rätt tidpunkt för att sälja Arragon. 
 
Ibland har jag tänkt att jag aldrig ska sälja Arragon. Ta upp honom bland storhästarna och rida honom där, eller tävla våra ponnyår ut och sedan bara träna på hemma. Men nu har jag kommit fram till hur jag vill göra, eller kanske måste göra. Jag har tagit beslutet helt själv och haft tid på mig att fundera på det. Vi kommer att börja leta efter ett nytt hem för Arragon nästa sommar efter SM. Då får jag 7-8 månader till med honom, jag får en sista tid med honom och vi får under den här perioden tid på oss att göra våran sista säsong, våra sista tävlingar och meeting. 
 
 
Någon gång tar allas ponnytid slut, och någon gång måste man ta de jobbiga besluten, så även jag. Arragon tar otroligt mycket tid, och trots allt så kostar det ganska mycket att ha två hästar i tävling. Dessutom måste jag tänka på framtiden - jag kan inte rida ponny i all evighet och framöver så kommer jag antagligen att behöva en till storhäst vid sidan av Obelix. Det är oundvikligt. 
 
Det känns otroligt hårt och mycket jobbigare än när vi bestämt oss för att sälja de tidigare ponnyerna Annabell, Prinsen och Soccan. Arragon har redan från början varit otroligt speciell för mig, på alla sätt och vis. Han är en otroligt personlig häst som jag har haft vid min sida under de kanske jobbigaste perioderna i mitt liv, och han har gjort det möjligt för mig att uppleva så mycket mer än jag vågat drömma om, och lärt mig det mesta jag idag kan.
 
 
Jag kommer självklart inte släppa honom till första bästa, utan han är bara tillsalu om precis rätt hem dyker upp. Där jag kan känna mig trygg med att han verkligen får det bra, och att han blir älskad och får den uppmärksamhet som han både kräver och behöver. För han är trots allt en häst som man måste vara beredd att lägga många timmar på för att kunna prestera med. Det är ingen häst man sitter upp på och tävlar, det är en häst som man har en livsstil med. Han har utgjort en så stor del av mitt liv, mina dagar, och det är därför det känns så hårt att släppa honom. Men det känns inte rätt att låta honom komma i andra hand här hemma, och tids nog tror jag att det skulle bli så. 
 
Istället för att vara sorgsen över att det inte är så långt kvar, så ska jag vara glad över den tid vi har fått och den faktiskt ganska långa tid som vi har kvar. Vi har massor av saker kvar som vi kommer att hinna göra tillsammans! Och under tiden han har kvar här kommer han att vara stallets kung, nummer ett och min bästavän. Vi ska göra våran sista tid till den bästa <3 Än är det långt kvar, men på något vis känns det ändå skönt att ha klart för sig och hinna förbereda sig. 

Tidigare inlägg
Tillbaka till startsidan